You changed my world - Kapitel 4

Nästa dag;

Klockan var 6 på morgonen. Jag öppnade mina ögon en smula, jag bara kände hur ögonlocket brände. Jag kunde inte öppna mina ögon nästan. Efter ett par försök så öppnade jag ögonen. Jag slängde en blick på min mobil, ett missat samtal av Justin. Jag log lite när jag såg Justins namn på displayen. Jag kände värmen i kroppen av bara tänka på honom. Hans leende, hans kyssar, ögon och massor av andra grejer. Jag fick flera tankar, tänk ifall vi förlovar oss, gifter oss och skaffar barn. Det skulle jag vilja med Justin, tänkte jag. Jag började skratta av mina konstiga tankar.

Jag gick försiktigt upp från min säng och sträckte på mig, jag gäspade tungt. Jag hörde hur mamma pratade med någon i undervåningen. Hmm.. vem kan det vara? tänkte jag. Jag tog på mig mina kläder. Jag tog på mig mina fina shorts och min U.S.A tröja och min röda väska. Jag log glatt och kollade ner på mina fötter. Nu var jag klar.

Jag gick ner till nedervåningen. Jag såg att mamma var orolig, men när hon såg att jag kom så förändrades hon. Hon fick snabbt ett leende på läpparna. Ett svagt leende.

''Vad är det?'' sa jag och kollade oroligt på mamma.

''Inget, varför skulle det vara något?'' sa mamma snabbt. Jag orkade inte diskutera...Jag ville bara till skolan och träffa Justin.

Jag nickade till mamma.

''Jag vill inte äta frukost idag, jag är inte hungrig'' sa jag.

''Men, ta ett äpple gumman...Du måste ha nått i magen.'' sa hon med ett leende.

''Okej'' mumlade jag och tog tag i äpplet som stog ensamt på diskbänken.

''Hejdå'' sa jag och halvsprang till hallen, och tog på mig mina skor och slängde en blick på mamma.

Hon sa inte hejdå, vilket var konstigt för mig.

Jag brydde mig inte så värst mycket utan jag gick ut. Jag ville så hemskt gärna se Justin igen!

Innan jag tog några steg så kom mamma springandes;

''Gumman, jag har en sak att berätta..en jobbig sak tyvärr'' sa hon och höll i mina händer.

''Vad?'' sa jag med en skakig röst.

''Melanie har flyttat...'' sa hon och man såg att hon kollade oroligt på mig.

''Va?'' sa jag och det brände i mina ögon, jag försökte att inte gråta.

Hon sa inget utan hon bara kramade mig.

''Jag är ledsen'' sa hon medans hon pussade mig på hjässan.

Jag vill inte gråta, var stark Hanna! Tänkte jag och det fick mig att må en aning bättre.

''Jag...Jag kände henne knappt...Är det konstigt att det får mig ledsen?'' sa jag hackigt med rösten fortfarande.

''Nej, Melanie sa att hon kommer skicka massor av brev, hon kommer att hälsa på dig varje lördag''

''Bra!'' sa jag och slet mig försiktigt undan.

''Jag måste till skolan'' sa jag kort.

''Okej, ha det bra med...'' sa hon och jag avbröt henne med en ilsken blick.

Jag hörde hur hon sa ''förlåt'' lågt.

Jag gick fram till Justins hus. Eller...Ja, till hans buskar.

Jag slog en blick på Justins fönster. Jag såg inget. Just den sekunden så kom Justin ut...

Där stog jag helt frusen av att jag blev helt röd i ansiktet.

Justin fick syn på mig;

''Hej Hanna, hur mår du?'' sa han och kom närmare mig.

Jag sa inget men log. Han gav mig en varm och helt obeskrivlig kyss på mina läppar.

''Du är jätte fin'' sa han och bet sig löst i läppen.

''Tack älskling, men du är finare'' sa jag och log stort mot Justins fina ansikte.

''Hanna, jag undrar ifall du vill komma hem till mig idag efter skolan'' sa han och rörde mitt flygande hår.

''Okej, det skulle vara kul'' sa jag och log.

''Har det hänt något? Du verkar inte vara så...glad'' sa Justin och kollade mjukt in i mina ögon.

''Ja...'' sa jag och ville inte prata.

''Berätta, älskling!'' sa han med en väldigt orolig röst.

''Melanie har flyttat'' sa jag och det brände i mina ögonlock..

''Åh, älskling'' sa han och kramade mig hårt. Jag ville inte att han skulle släppa mig.

''Det är okej'' mumlade jag.

.

Nu var vi inne i våran skola. Jag och Justin gick hand i hand. Jag skulle ha matte, och han fysik.

Vi pussade varandra snabbt och sa hejdå.

Jag såg ingen ledig plats förutom hos en vacker tjej med långt svart hår.

Jag gick försiktigt mot henne.

''Hej, jag är Hanna Marin'' sa jag och kollade ner mot henne.

''Hej, jag är Emily Fields'' sa hon och kollade glatt upp mot mig.

''Får jag sitta här?'' sa jag. Hon nickade vänligt.

''Har det hänt något?'' sa hon. Hon hade säkert sätt mina illröda ögon..

''Nja..eller jo..'' sa jag och började tänka efter ifall jag kunde berätta utan att börja gråta.

''Berätta!'' sa hon och vände sig om.

''Min bästa kompis har flyttat härifrån'' sa jag snabbt och kände hur tårarna rann ner till min kind.

 ''Aw, jag är ledsen'' sa hon och kramade mig mjukt.

Jag kände mig jätte glad när hon kramade mig. Hon förstod mig... tänkte jag.

''Jag vet vad du menar'' sa hon och bröt mina tankar.

''Vad menar du?'' sa jag och kollade upp.

''Jag berättar sen'' sa hon och såg väldigt ledsen nu.

Jag nickade bara, och hon log mot mig.

.

Hela lektionen var seg. Jag kunde inte koncentrera mig.. jag tänkte bara på Felicia...och Justin såklart!

Vi alla ställde oss upp, det var lunch.

Jag vände mig bakåt för att ta min väska.. men jag såg något i väskan.. en lapp.

Det stog såhär; ''Släpp Justin.. annars så...'' stog det. Jag vart rädd.. Jag fick en stor panik attack.

Jag sa inget. 

''Kommer du Hanna?'' sa hon och jag vände mig snabbt.

''Ja, jag kommer'' sa jag snabbt och reste mig upp.

__________________________________________________________________________

Ett kort kapitel!

Men det är väl bättre än inget?

Vad tror ni Felicia är ledsen över? Vad kommer hon berätta?..

Vem har skrivit lappen till Stephanie?

KOMMENTERA!

Kram